C C L -

Med ständiga försök att få uppmärksamhet och bekräftelse dolde jag min blyghet. Sökte mer uppmärksamhet än identitet. En hypokondriker i ett samhälle där ingen orkar bry sig. Det kom en dag då jag mötte min rätta spegelbild. Ögonen öppnades och för första gången kunde jag skåda ett tempel. Till en början var det skrämmande men allt eftersom tiden gick så lärde jag känna mig själv. Jag kunde se mitt levnadsmönster. Jag hade äntligen börjat växa ifrån min identitetslösa och blinda tonårs tid. Åren av självupptagenhet var förbi. Jag hade fått upp ögonen och kunde se att det fanns människor runt om mig. Vilka hade det mycket jobbigare än jag i många situationer, men till skillnad från mig så höll de tyst om sina problem och krämpor.

Tanken slog mig att vi lever i en mycket maskerad värld. Vi armbågar oss fram i den grå vardagen. Ställer frågor men förväntar oss inget ärligt svar.

Jag vandrade på en bred väg med utstakade mål. Men en dag så var jag tvungen att bestämma vart jag ville gå någonstans. Jag satte upp mål som jag innerst inne visste att jag aldrig skulle nå. Det fanns ingen glöd för att jag skulle kämpa mig upp till toppen för att få se utsikten.

Men så en dag så kom jag till ett vägskäl. Min tillsynes lättvandrade väg stötte på en mycket mindre väg. Jag stannade upp ett tag.

Med den enklaste matematik kunde vem som helst räkna ut att det skulle bli lättare att fortsätta vandra på den breda stenfria vägen, vilken jag vandrat på i nära tjugo år. Någonting fick mig att överväga att välja denna smala krokiga väg som ledde åt motsatt håll.

Efter några vacklande steg så föll jag. Till skillnad från tidigare vandring så var det lättare att resa sig upp och borsta av dammet. Det hände att jag vände mig om och sneglade mot det förflutna. Det hände till och att jag tog ett steg tillbaka, men ångrade mig rätt fort. Jag fortsatte min vandring. Stenar och gropar kom i min väg. Allt eftersom jag vandrade så försvann mitt förflutna. Nu kändes det allt lättare att gå. Det regnade och stigen blev hal vilket gjorde att jag gled ner i diket men efter några års kämpande fick jag kraften att orka resa mig upp igen.

Nu hade jag fått ett nytt mål och för första gången i mitt liv kändes det som om jag kommer att nå detta mål. Jag hade fått tålamod och uthållighet för att orka kämpa. Behövde inte längre vända kappan efter vinden. Jag visste att många hade gått här före mig. Behövde inte längre tveka, jag visste att jag valt rätt. När jag senare vände mig om kunde jag se hur en ström av människor rusade förbi avfarten. Jag log när jag tillslut kunde skymta några människor som liksom jag valt den smala vägen. Jag kunde även skymta de som stannade upp, tog några vacklande steg men sen vände tillbaka. Mitt hjärta grät.

Jag mötte människor som var påväg tillbaka. När våra blickar hade mötts så hade jag skådat ångest och missmod i deras tårfyllda och tomma ögon. Med hängande huvuden passerade de mig. Jag anade att de hade stött på något hinder som fått dem att vända om, eftersom de såg ut som slagna hjältar.

Tiden springer ifrån mig men jag håller mig till stigen. Min ryggsäck fylls sakta med erfarenheter och intryck. Jag är bara i början av min vandring, den är inte över än. Målet med min vandring är en plats i evigheten. Mitt namn ska stå skrivet i Livets bok. Min önskan är att människor ska fatta det beslut som jag gjorde vid vägskälet. Jag vill sprida det underbart glada budskapet om Jesus som jag har bjudit in i mitt liv. Han knackar på ditt hjärtas dörr och väntar på att bli inbjuden av dig.

Romarbervet 10:9-10

"Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre

och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom

från det döda, då blir du frälst."

"För genom hjärtats tro blir man rättfärdig,

och genom munnens bekännelse blir man frälst."

Gud välsigne dig!!!