Tankar mellan blöjbyten, utfodring och välling
Jag fick ligga i alla fall 4 minuter i soffan innan jag blev attackerad.
Lilleman sover, Clas har kört mina föräldrar till Luleå och brudarna har lekt med dockor.
Det blir en konsumpåse med blöjor om dagen, börjar fundera ifall det stora gröna sopkärlet verkligen räcker. 😂
Ute spöregnar det så det är rena isbanan utanför huset. Inte kul att vara ute med andra ord.
Jag förstår er nu ni föräldrar som pratat om att ni är tröttare än tröttast. Jag är där och intensivare lär det bli.
Det är inte bara en anpassning för barnen utan även för oss. Helt plötsligt har vi tre individer som lyckas trycka på varenda knapp som går att trycka på. Vi ska dela livet tillsammans. Det är inte alltid "så bara" eller helt enkelt. Oftast pratar man om barnens anknytning och kulturchock. Men det pratas inte så mycket om att föräldrarna oxå går igenom en stor förändring i livet och att det är en anknytningsperiod för oss oxå. Vare sig man adopterar eller får biologiska barn. Visst har vi förberett oss, längtat och väntat.
När man väl står där mellan blöjbyterna, slagsmålen, skrikandet och gråtandet så kommer små stunder som man helst vill stanna kvar i. Spontana kramkalas, pussmunnar som gör att ögonen blir till streck och mysstunder i soffan med tre lugna barn som lyssnar på en saga.
Sen har vi ju katten. Hon är inte helt förtjust i barn men det går bättre än förväntat.
Dessa stunder är rätt mysiga. 😉
